D-I-S-T-A-N-S
jag håller verkligen med dig om det där med distansförhållande! men visst, det kan både vara jobbigt, svårt och vissa gånger funkar det inte alls.
jag har varit med/är med om det båda. alltså ett distansförhållande som inte funkade och mitt nuvarande distansförhållande. det första funkade inte med tanke på att det bara var jag som "satsade" på förhållandet, att jag köpte en tur&retur biljett fram och tillbaka till Kiruna.
men det jag har nu så märker jag att vi båda verkligen vill detta. han kommer hit och jag dit. det är jättebra och jag trivs verkligen i mitt förhållande.
och precis som dom vissa brukar säga så är saknaden väldigt bra och då känns det extra bra när man träffas igen!
jag hoppas verkligen att ditt och hans förhållande kommer vara oförstörbart och att ni kommer vara lyckliga med varandra!
ha det så bra Amanda.
Kram Sandra Hjortborg
Jag har varit i ett långdistansförhållande i snart två år. Det är 180 mil emellan varandra och visst det känns jobbigt ibland.
Men jag tror också att ha ett distansförhållande kan vara bra för en. Att inte leva tätt inpå varandra hela tiden, att ha tid för sig själv och kanske främst sin familj och vänner.
Du är förövrigt en jättebra bloggare och jag följer din blogg slaviskt.
Jag har dock en liten fråga till dig. Jag har läst din blogg länge, jag har följt din viktminskning o.s.v. Själv har jag varit anorektiker i 3 år. För 1.5 år sedan friskförklarade dom mig, trots att jag var allt ifrån frisk, jag fick tabletter som skulle göra att mitt skelett "byggdes upp" och som gjorde att jag skulle gå upp i normalvikt. Jag vägde 37 kg, efter tabletterna så väger jag 77 kg. Det går dagar jag inte äter, och det går dagar då jag vräker i mig. Jag skulle vilja få tips hur du gjorde för att gå ner i vikt, förutom att räkna kalorier.
